Detta är den korrekta versionen av artikeln “Kalla kriget. Är det åter?” publicerad – efter censur – i DSM 6/2014.

Svensk skärgård tycks åter ha hemsökts av ryska ubåtar – har det kalla kriget börjat på nytt? Ja man får lätt det intrycket när man följt presskommentarerna kring Försvarsmaktens operation i Stockholms skärgård i mitten av oktober. Men det hela kräver en något mer ingående analys.

Låt oss från början svara på frågan om det kalla kriget har återkommit. Svaret är nej! Det kalla kriget var en mycket specifik period av ideologisk, politisk och militär konfrontation som i princip delade hela världen i öst respektive väst. Öst stod för marxism, diktatur och ett militäriserat samhälle. Väst stod i princip – undantag fanns – för demokrati, marknadsekonomi och pluralistiska samhällen; de militära rustningarna var mycket stora men dominerade aldrig samhället som de gjorde på andra sidan. Denna bipolära värld försvann i samband med murens fall 1989, antagandet av Parischartern för ett nytt Europa 1990 och Sovjetunionens upplösning 1991.

Kalla krigets bipolära värld var farlig – kärnvapen i tiotusental på båda sidor i hög beredskap – men relativt lättfattlig. Dagens värld är däremot multipolär och karaktäriseras av en lång rad väpnade konflikter. I stället för det kalla krigets blockbildning karaktäriseras dagens situation av en mångfald aktörer, såväl statliga som icke-statliga. Att använda ”kalla kriget” som metafor för dagens värld för tanken fel.

En av dessa konflikter är den mellan Ukraina och Ryssland. Här har Ryssland visat att man återigen är en militär stormakt som kan genomdriva sin politik gentemot ett avrustat och splittrat Europa. Detta är ett möjligt perspektiv på operationen i Stockholms skärgård.

Vad hände?

Vi vet att Försvarsmakten drev en underrättelseoperation i Stockholms skärgård i syfte att ta reda på om – och i så fall av vem och hur – vår territoriella integritet kränktes (hade kränkts). Bakgrunden var ett antal rapporter från trovärdiga personer samt misstanken om tidigare intrång. En mindre operation genomfördes på västkusten 2011.

Resultatet var, om jag förstått tidningarna rätt, att svaret var att ja – vårt territorium hade kränkts. Men Försvarsmakten kunde eller ville inte tala om hur och av vem. Det kunde emellertid inte vara fråga om en konventionell ubåt; vattendjupet var för litet. Ryska idéer om en holländsk ubåt typ Walrus kan därför avvisas.

Det var alltså inte, från Försvarsmaktens sida, fråga om en jakt på en rysk ubåt. Däremot gav pressens presentation av operationen, i samband med uttalanden av diverse mer eller mindre självutnämnda experter, just en bild av en jakt på rysk ubåt eller undervattensfarkost.

Pressens och ”experternas” bedömning grundades inte minst på Svenska Dagbladets uppgift om att svensk signalspaning (Försvarets Radioanstalt, FRA) hade uppfångat signaler från området kring Kanholmsfjärden till den ryska östersjömarinens högkvarter i Kaliningrad. Denna uppgift har möjligen dementerats men i varje fall inte konfirmerats, vilket är naturligt. Ingen underrättelsetjänst publicerar sina resultat.

Kommentarer?

Press- och expertuppgifter ledde naturligtvis till stor uppståndelse i ett land som präglats av tro på den eviga freden, i varje fall i vårt närområde, och tron på ett Ryssland som ”rustar upp från en mycket låg nivå”.

Inte minst var det lätt att se ett samband med den förmodade kränkningen och det allt aggressivare ryska uppträdandet på och över Östersjön.

Det är viktigt att åter konstatera att Försvarsmakten betonade att det inte var fråga om en ubåtsjakt utan om en underrättelseoperation. En verklig jakt på ubåt är inte längre möjlig. Marinen har idag långt från de stora resurser och kunskaper som man hade i slutet av 1980-talet. Man har bra personal – inte minst tack vare övergången till anställda sjömän – och bra fartyg. Men antalet är alldeles för litet, viktig materiel saknas också. Särskilt saknas det helikoptrar utrustade för ubåtsjakt. Dessa skall enligt planerna tillföras 2018 – varefter det kommer att ta ett antal år innan systemet är fullt operativt – bl.a. måste man utbilda besättningar. Konstaterandet att Sverige inte har resurser att jaga ubåt är naturligtvis en viktig läxa för det svenska folkets och dess folkvalda.

Det är givetvis positivt att Försvarsmaktens bristande förmåga plötsligt kommer i strålkastarljuset. Försvars- och säkerhetspolitik var ämnen som våra politiker ”mörkade” under valrörelsen.

Det är däremot negativt att försvaret, i ljuset av presskommentarerna, förefaller att ha misslyckats. Givet operationens syften vet vi faktiskt inte det.

”Den misslyckade ubåtsjakten” har också vållat stor uppståndelse i utlandet. I Frankrike, där undertecknad bor, talades det om svensk psykos. ”Misslyckandet” fick något av löjets skimmer. Detta är definitivt inte bra för ett allianslöst land beroende av utländsk hjälp om något allvarligt händer.

Försvarsmakten kunde emellertid knappast ha genomfört denna relativt stora operation i Stockholms skärgård utan att det väckt uppmärksamhet. Spekulationerna hade inte blivit mindre. Det är också otänkbart att Försvarsmakten skulle stoppa huvudet i sanden och låtsats att man inte fått allvarliga indikationer. ”Psykosen”, skapad av media och ”experter”, var alltså knappast möjlig att undvika.

En geostrategisk förklaring

Låt oss anta att det faktiskt var fråga om en rysk undervattensfarkost. Vad skulle Ryssland kunna ha för syften med en sådan operation?

Det finns ett antal möjliga taktiska förklaringar. Det kan vara så att Ryssland för något eller några år sedan återupptog 1980-talets undervattensverksamhet i våra skärgårdar. Ryssland är ju känt för att tänka långsiktigt och för att komma ihåg lärdomar från förr. Syftet kan ha varit rekognosering, utbildning och/eller kontroll av eller utplacering av utrustning (minor, hydrofoner…).

Operationen kan också ses i ett geostrategiskt perspektiv. Ryssland är åter en militär stormakt under snabb upprustning. Dess situation i Östersjön, ett hav av vitalt intresse, är oförmånligt med endast två trånga utlopp – St. Petersburg och Finska viken samt enklaven Kaliningrad. I området däremellan ligger de baltiska staterna, alla medlemmar av Nato. Ryssland ser detta som ett hot trots att Nato inte har någon stor närvaro i Baltikum. Vid en eventuell rysk aggression måste därför förstärkningar föras till Baltikum; detta måste ske tidigt.

Om Nato vill förstärka Baltikum krävs tillgång till svenskt territorium; Ryssland får absolut inte ta Gotland innan detta ”osänkbara hangarfartyg” kan säkras av Nato.

Sverige har under en lång följd av år försummat sitt försvar. Sverige är inte heller med i Nato och den nya regeringen har på oklara grunder uteslutet ett medlemskap. Detta beslut kan naturligtvis ändras i en för Sverige farlig situation; det skulle emellertid dröja länge innan ett svenskt medlemskap fick någon strategisk effekt.

Det ligger i ryskt intresse att visa att Sverige inte kan försvara sig självt; detta kan sedan åberopas i en konfliktsituation. Det är också i ryskt intresse att Sverige fortsatt håller sig utanför Nato. Dessa förhållanden kan ur rysk synvinkel vara mycket användbara vid en konfliktsituation

Ur Rysslands synvinkel innebär nämligen den svenska s.k. solidaritetsförklaringen att man, inför en eventuell konflikt i Baltikum, måste räkna med att Sverige kommer att upplåta sitt territorium för Nato.

Den svenska unilaterala solidaritetsförklaringen omfattar EU-medlemmar samt Norge och Island. Hot mot freden och vår säkerhet avvärjs bäst i gemenskap och samverkan med andra länder. Sverige är inte med i någon militär allians. Det går inte att se militära konflikter i vårt närområde som skulle påverka endast ett land. Sverige kommer inte att förhålla sig passivt om en katastrof eller ett angrepp skulle drabba ett annat EU-medlemsland eller nordiskt land. Vi förväntar oss att dessa länder agerar på samma sätt om Sverige drabbas. Sverige ska därför kunna ge och ta emot civilt och militärt stöd. (DS 2014:20)

Med hänvisning till Sveriges svaghet skulle Ryssland exempelvis kunna kräva en ”neutralitetsförklaring” som sedan följs upp med närvaro i svenska hamnar och flygfält. Hårdare krav är naturligtvis också möjliga. I konfliktsituationer får svaga stater finna sig i vad deras starkare grannar dikterar; en sanning som redan de gamla grekerna kände till men som gått flertalet svenska politiker förbi.

Men kommer då inte det ryska uppträdandet att leda till svensk återupprustning? Med tanke på att det svenska försvaret skulle kräva ett tillskott på 5 à 10 miljarder per år – i stället för 5,5 miljarder på tio år enligt Försvarsberedningen – är risken nog inte så stor ur rysk synvinkel. Omedelbart efter operationen förklarade dessutom vice statsminister Åsa Romson att försvaret inte har brist på pengar.

Avslutning

Nu vet vi inte om det faktiskt denna gång har varit en rysk undervattensfarkost i Stockholms skärgård. Men det kan ha varit så.

Det finns all anledning att lägga detta till grund för en genomgripande diskussion om hur Försvarsmakten skall kunna komma på fötter igen. En process som syftar till medlemskap i Nato bör påbörjas snarast. Hänsyn måste då tas till eventuella ryska motreaktioner. Kanske har Sverige redan förlorat sin handlingsfrihet i detta avseende.

Även en stark ekonomisk satsning tar tid att förverkliga; likaså ett Nato-medlemskap. Den svenska säkerhetspolitiken måste därför utformas mot bakgrund av att Sverige under lång tid kommer att förbli svagt med en mycket begränsad handlingsfrihet för statsledningen som följd. En konsekvens härav är att stabiliteten i Norden hotas.

 

 

 

.