Under den nyss timade valkampanjen var åtminstone två politikområden frånvarande: havet och försvaret. Att försvaret borde vara viktigt är knappast en överraskning för denna tidskrifts läsare. Havets betydelse är mer okänt trots att vi som svenskar, européer och människor är beroende av det. Havet är vår viktigaste transportled, det genererar hälften av det syre vi andas, det är en bas för nödvändiga resurser: energi, protein, biokemiska produkter, viktiga metaller samt platsen för 90% av jordens biodiversitet. Men därför blir också havet ett tillhåll för organiserad brottslighet och föremål för en hård konkurrens som kan leda till konflikter (jmf. Sydkinesiska sjön). I omställningen till en mer resurssnål ekonomi spelar havet en nyckelroll – 1 container kostar 1 liter drivmedel per 100 km medan samma container drar 37,5 liter på lastbil för samma distans.

Sverige är till 90% beroende av sjöfart för import och export samt helt beroende av kustsjöfart för bränsledistribution. Gotland – inklusive där befintliga militära förband – är beroende av daglig tillförsel av varor.  Härtill kommer att Göteborg är Norges största hamn. Militär hjälp med landförband från Nato/USA kräver säker tillförsel till svenska hamnar – det är långt till Trondheim i ett krisläge!  Vidare är såväl Finland som de baltiska staterna beroende av säker sjöfart över Östersjön. Den svenska handeln med Europa går visserligen till del landvägen men 40 % av EUs interna handel går ändå på köl. EU i sig är till 90% beroende av sjöfart för import och export. När man talar skydd av svensk sjöfart finns det alltså tre nivåer att diskutera: Europa, Östersjön och Sverige.

Avseende den europeiska nivån har EU fastlagt en marin säkerhetsstrategi: EU Maritime Security Strategy vars handlingsprogram uppdaterades av europeiska rådet i juni i år.[1] Regeringen och försvarsberedningen har hittills inte tagit någon som helst notis om denna överenskommelse.

När det gäller de baltiska staterna torde deras försörjningssäkerhet i första hand vara ett problem för Nato. Sverige, med sin solidaritetsdeklaration och som största strandägare i Östersjön kommer emellertid att bli inblandad. Om Försvarsmakten har några planer för sådana operationer är okänt. Med Finland däremot har vi Swedish-Finnish Naval Task Group (SFNTG) som nu närmar sig operativ förmåga. Uppgiften är omfattande eftersom det aktuella havsområdet sträcker sig från Nordsjön till Finska Viken.

Resten av artikeln diskuterar det svenska fallet.

Vad krävs?

Det finns ett stort antal tänkbara hotnivåer. Rysslands bedömning av sannolikheten för hjälp från USA/Nato, och därmed sammanhängande tidsförhållanden, samt av Sveriges motståndskraft är viktiga variabler. Hotintervallet sträcker sig från gråzon med få öppna eller inga öppna stridshandlingar till terroranfall. Här används, för enkelhets skull, Försvarsberedningens rapport från 2017: ”Förmågan att motstå allvarliga störningar i samhällets funktionalitet under tre månader samt krig under del av denna tid ska vara utgångspunkten för planeringen och grunden för totalförsvarets samlade förmåga.”[2]

I ”gråzonen”, utan direkta stridshandlingar, krävs en marin närvaro som hindrar att sjöfarten kan blockeras utan strid. Övervakning av och ständig minspaning i viktiga leder och hamnar är nödvändigt. I ett hybridkrigsscenario tillkommer risken för terrorhandlingar, insatser av fientliga specialförband och ubåtar. När hotet utgörs av örlogsfartyg och stridsflyg krävs förmåga till strid i alla tre dimensionerna: under, på och över havsytan. Härtill kommer amfibieförband för säkring av skärgårdsleder och hamnar samt minröjningsförmåga i dessa.

Det är också nödvändigt med en handelsflotta att skydda. Relativt få svenskägda fartyg för svensk flagg och det är bara de som svenska staten kan rekvisitionera för fart på svenska hamnar i ett krisläge. Redare av fartyg under andra flaggor kommer att göra en bedömning av hotläget, vår försvarsförmåga och därav beroende försäkringspremier.

Vad kan vi?

Givet att alla marina förband inte kan avdelas för sjöfartsskydd torde en (1) storhamn kunna hållas öppen med dagens marin. Men då får det inte finnas något uttalat lufthot eftersom korvetterna saknar luftvärnsrobot.[3] Kustsjöfart inklusive transporter till Gotland kan inte skyddas. Redan efter en månad kommer försörjningsläget att vara mycket ansträngt i hela Sverige; befolkning och förband på Gotland får svälta. Regeringen torde få prioritera de fåtaliga resursernas användning.

Vad borde vi kunna?

Sverige borde kunna skydda sjöfart också gentemot lufthot. Vidare bör det åtminstone finnas fartygsförband för att kunna skydda sjöfart mot Göteborg, runt kusten till Gävle samt till Gotland.

Utöver sjöfartsskydd måste marinen kunna övervaka omgivande havsområden och ha en närvaro som ger tröskeleffekt.

Matematiken är ganska enkel: det krävs en tredubbling av dagens marin samt luftvärnsrobot till korvetterna.

Kommendör Lars Wedin är ledamot av Kungl. Örlogsmannasällskapet, Kungl. Krigsvetenskapsakademien samt associerad ledamot av Académie de marine.

[1] Se broschyr på https://ec.europa.eu/maritimeaffairs/sites/maritimeaffairs/files/leaflet-european-union-maritime-security-strategy_en.pdf.

[2] https://www.regeringen.se/pressmeddelanden/2017/12/forsvarsberedningen-overlamnar-rapport-om-totalforsvaret/

[3] Planerad luftvärnsrobot ströks av ”Genomförandegruppen” 2008, några militära motiv har aldrig angetts