Den sjunde juli antog FN ett förbud mot kärnvapen som öppnades för ratificering den 20 september. ICAN (International Campaign to Abolish Nuclear Weapons) har som bekant tilldelats årets fredspris för sin roll i denna överenskommelse.

De flesta europeiska staterna har inte skrivit på. De som har skrivit på är: Cypern, Irland, Lichtenstein, Malta, San Marino, Schweiz, Sverige och Österrike. Inget av dessa är med i Nato; inget har kärnvapen.

Frågan är: skall Sverige ratificera avtalet? Svaret är nej!

Ett första konstaterande är att avtalet, om det skulle träda ikraft, inte kommer att få någon effekt på kärnvapeninnehavet; detta gäller för såväl officiella innehavare enligt icke-spridningsavtalet som exempelvis Indien eller Nordkorea. Tanken att avtalet skall skapa ett tryck på kärnvapenstaterna av typen name-and-shame är fel; det skall mer till för att en stat överger ett vitalt strategiskt intresse. Detta gäller naturligtvis särskilt diktaturer. Att bidra till att skapa en värld där endast diktaturer har kärnvapen kan knappast anses särskilt välbetänkt.

Om avtalet alltså inte får någon påverkan på världens kärnvapenstater kan det däremot skapa en hel del problem, inte minst för Sverige.

Sveriges agerande här är vad man kallar do-gooder, d.v.s. ett välmenande men naivt beteende som riskerar att leda till negativa konsekvenser.

Det finns åtminstone tre aspekter på frågan:

• Inrikespolitiskt;
• Utrikespolitiskt;
• Allmänstrategiskt.

Inrikespolitiska aspekter

Den svenska försvars- och säkerhetspolitiken bygger på internationellt samarbete. I praktiken innebär detta att vi förväntar oss hjälp från Nato/USA. Den svenska så kallade fredsrörelsen gillar inte detta. Massiva propaganda- och eller desinformationskampanjer genomfördes exempelvis mot höstens militära storövning Aurora. Däremot var fredsrörelsen (som vanligt) tyst om den ryska storövningen Zapad.

En svensk anslutning till ett kärnvapenförbud skulle sätta ett vapen i händerna på den s.k. fredsrörelsen som – med viss formell rätt – skulle komma att hävda att Sverige inte bör samarbeta med stater som bryter mot internationella överenskommelser inom ramen för FN.

Utrikesministern har hävdat att vårt samarbete med USA/Nato inte skulle påverkas. Emellertid har såväl företrädare för USA som för Nato tydligt meddelat den svenska regeringen att en svensk ratifikation skulle innebära att samarbetet just skulle försämras. Då hävdas det i stället att detta innebär en inblandning i svenska inre angelägenheter. Argumentet är märkligt på två sätt. Dels kan inte ett utrikespolitiskt ställningstagande enbart vara en inre angelägenhet. Dels är vi demandeur i relationerna till USA/Nato; d.v.s. det är vi som i första hand har intresse av samarbetet i en situation där vi fortfarande är militärt allianslösa.

Utrikespolitiskt

Östersjöområdet utgör nu ett spänningsfält med fokus på de baltiska staternas säkerhet. Härtill kommer att Ryssland av allt att döma strävar efter att kunna etablera Östersjöområdet som ett sanktuarium – ett skyddat område – där man kan uppträda med fartyg beväpnade med långdistansroboten SS-N-27 Sizzler, som utgör ett hot mot större delen av Europa.

Det råder emellertid en ömtålig stabilitet i området tack vare Natos närvaro till havs, i luften och iland i de Baltiska staterna. Sveriges strategiska roll som innehavare av Östersjöns längsta kust och Gotland – områden varifrån förbindelserna mellan de Baltiska staterna och Västeuropa samt Atlanten kan behärskas – behöver inte utvecklas här; den är väl känd. Men Sverige är också en destabiliserande faktor genom sitt svaga försvar och vacklande hållning till Nato. Om Sverige skulle ratificera avtalet om förbud mot kärnvapen så riskerar två saker att inträffa:

• Vårt samarbete med Nato/USA försvåras dels beroende på inrikespolitiska strider (se ovan) och dels eftersom vi har ratificerat ett avtal som är ägnat att försvaga alliansens försvarsmöjligheter.
• Vi öppnar för påtryckningar från Ryssland som en konsekvens av ovan.

Det bör i detta sammanhang understrykas att Ryssland under senare år har utnyttjat kärnvapen på ett nytt sätt. De har gått från att vara rena avskräckningsvapen till att bli medel för ryska påtryckningar och hot (exempelvis hotet att förinta den danska flottan om Danmark skulle gå med i Natos försvar mot ballistiska robotar). Man rör sig fortfarande inom det strategiskt virtuella området men har övergått från en ren defensiv till en hybridstrategi av defensiv-offensiv karaktär. I en sådan utpressningssituation är Sverige beroende av att Ryssland uppfattar att Sverige sannolikt står under USA/Natos kärnvapenparaply. Skulle Sverige ratificera kärnvapenförbudet så minskar denna sannolikhet drastiskt ur ett ryskt perspektiv och Sverige står då mer öppet för hot – även sådana som är underbyggda av kärnvapen.

Konsekvensen av en svensk ratifikation skulle bli att Östersjöområdet destabiliseras och att Sverige riskerar att hamna i det som under det kalla kriget kallades ”finlandisering” – kort sagt, vi skulle förlora vår säkerhetspolitiska suveränitet.

Allmänstrategiska synpunkter

Det har skrivits många böcker om kärnvapen och deras roll. Det finns här inte plats för en ens tillnärmelsevis komplett analys (den intresserade kan exempelvis läsa François Géré och Lars Wedin, La politique, l’état et la guerre som kommer på Nuvis i höst).

Kärnvapen är ett politiskt vapen – det är inte avsett att användas i praktisk krigföring. Det verkar genom sin enorma förstöringspotential. ”Strategiska spelare” som Putin och Kim Jong-Un och i viss mån Trump spelar i närheten av denna tröskel – något som kallas brinkmanship. Men tröskeln mellan konventionellt krig och kärnvapenkrig är ogenomtränglig; ingen stat vågar på allvar gå över denna. Kärnvapen verkar därför som ett lock på konflikter mellan kärnvapenmakter. Att det är så visas av att ingen på allvar har diskuterat Putins kärnvapenhot mot bl.a. Danmark och de Baltiska staterna.

Nu kan det naturligtvis sägas att en herre som Kim Jong-Un är så oberäknelig, så hänsynslös att han är beredd att offra sig själv, sin familj och resten av sitt land i en kärnvapenduell. Men det är i verkligheten knappast troligt. Om inte Sydkorea var skyddat av USAs kärnvapenparaply vore däremot risken för ett förödande krig långt ifrån försumbar. Motsvarande resonemang kan föras angående Trump, vars politik liknar Kim Jong-Un så tillsvida att han verkar använda sin oberäknelighet som ett strategiskt spelkort. I en kärnvapenfri värld skulle det vara större risk att han gjorde militärt allvar av sina utspel.

Denna återhållsamhet speglas inte minst i den konflikt mellan Kina och USA som utspelas i, framför allt, Sydkinesiska havet. Båda parter ”gestikulerar” men är samtidigt återhållsamma. Kina använder exempelvis företrädesvis sin kustbevakning och sin fiskeflotta (en sorts fiskande milis) i konfrontationerna med den amerikanska flottan, vilket ger en lägre upptrappningsrisk än Navy mot Navy skulle gjort.

I en kärnvapenfri värld skulle dessa återhållande faktorer inte finnas. Precis som i upptakten till första världskriget skulle upptrappning mötas av upptrappning tills det totala kriget var verklighet – Clausewitz absoluta krig som ”för begreppet krig till dess yttersta gräns”. Ett konventionellt storkrig på exempelvis europeisk mark skulle få fruktansvärda följder.

Men, säger ”fredsivraren” det skulle (nog – vi kan ju inte veta) inte bli så utan världen skulle bli fredligare. Den franske filosofen Blaise Pascal (1623-1662) diskuterade ett motsvarande problem nämligen gudstro och frälsning i det eviga livet. Om jag satsar på att Gud inte finns och det visar sig, efter ankomsten till andra sidan, att jag hade fel – Gud fanns – så har jag förlorat min frälsning. Men om jag satsar på att Gud finns så får jag alltid rätt: antingen finns han och jag når frälsningen men om så inte är fallet så gör det ju ingenting.

Nu är risken för en total kärnvapennedrustning inte särskilt stor. Det enda som kommer att hända om Sverige ratificerar avtalet är att vi riskerar att alienera våra vänner och underlätta för vår ryske granne. Vår utrikesledning riskerar också att framstå som naiv och okunnig.

Kanske kan Världen utvecklas till en punkt där det inte längre finns några krigsrisker. Då kommer kärnvapnen att försvinna som en konsekvens härav. Men dit är det just nu oändligt långt.

Avslutning

I den Meliska dialogen som, ingår i Kriget mellan Sparta och Aten av Thukydides skriven omkr 411 f.kr., framför de atenska representanterna följande till företrädarna för invånarna på ön Melos: ”Ni vet nämligen lika väl som vi att rätten – när vi talar om relationer människor emellan – kommer till tals först då bägge parter kan utöva lika starkt tvång, och att i annat fall de mäktigare tar för sig allt de kan medan de svaga blott har att finna sig i det.” Det hela slutade med att Aten dödade alla vapenföra meliska män de kunde och sålde barn och kvinnor som slavar.[1] Denna realpolitikens Höga Visa är fortfarande gällande. Sverige har inte råd att alienera sina vänner; tvärt om.

 

 

 

[1] Thukydides. Kriget mellan Sparta och Aten. II. Översättning och kommentar av Sture Linnér, Uddevalla: Forum, 1978. S. 56 ff.