Sverige har nu uppenbarligen valt att liera sig med USA. I stället för att bli en jämställd partner i Nato knyter vi oss till en stormakt vars intressen inte nödvändigtvis är våra.

Det senaste halvåret har vårt förhållande till Nato varit föremål för en intensiv och välgörande debatt. Denna har innehållit många klarlägganden och kloka synpunkter men också många konstiga eller rent av falska påståenden. Nu är i alla fall värdlandsavtalet på plats.

Det förefaller troligt att Nato kommer att öka sin närvaro i Östersjön till sjöss och i luften. Detta kommer att ställa stora krav på Marinen och Flygvapnet och framför allt kräva en klar strategi. Hur skall vi se på denna närvaro och hur skall vi agera? Vår halvallians med USA och nära förhållande till Nato – men utan att vara medlemmar – kan komma att ställa oss inför delikata situationer.

Det konstiga är att Försvarsmakten och dess förmåga inte har diskuterats tydligare. I stort sett alla vet att försvarsöverenskommelsen 2015 var underfinansierad; målet att nå den organisation som fastställdes 2009 kan inte nås. Och då är detta mål alldeles för lågt satt. För Marinen, som denna blogg handlar om är målet sju korvetter, fem ubåtar och sju minröjningsfartyg alldeles för litet. Det dubbla skulle ligga närmare sanningen. Femton korvetter fördelade till Stockholms, Karlskronas och Göteborgs skärgårdar förefaller vara en rimlig utgångsgruppering. Härtill kommer att Marinen tillsammans med luftvärnet borde bygga ett antal luftvärnsfregatter för försvar av hamnar och Gotland.

En försvarssatsning om knappt 1 % av BNP alldeles för låg, Sverige ligger i botten av ”Europaligan”. Som allianslös nation vore minst 2 % rimligare. Försvarsbeslutets ramar behöver alltså (minst) dubblas!

Dubbla försvarsbudgeten vore ett mål som alla med insikt i försvaret borde kunna enas om. Kanske en kampanj: ”Försvaret dubbelt upp – nu!”

ICDS-rapporten Closing Nato’s Baltic Gap[1] visar för övrigt att Nato inte har några stora resurser att avsätta till Sveriges försvar.

BREXIT är kanske början på en stor geopolitisk omvälvning. I sådana tider behöver ett land kunna lite till sina egna krafter OCH vara en intressant partner. Att vara fripassagerare duger inte.

För Marinen är läget allvarligt givet att det tar åtminstone tio år att få en ny fartygstyp operativ. Eftersom ingenting utom två ubåtar tycks finnas i planerna är Marinens själva existens i fara.

Försvaret behöver en professionell ledning

Arméchefen Brännströms avgång aktualiserar en annan viktig fråga – försvarets ledning. Krig förs med stridskrafter: armé-, marin- och flygstridskrafter. Men ingen av stridskraftscheferna ingår i Försvarsmaktens ledning; denna är i stället dominerad av stödfunktioner som ledning, kommunikation och produktion. Undertecknad känner inte till något annat land med en sådan organisation.

Vi bör därför snarast återgå till en organisation där armé-, marin- och flygvapencheferna är ÖB närmaste rådgivare avseende respektive stridskraftområde med entydigt ansvarig för sina stridskrafter; låt oss kalla dem försvarsgrenschefer. Produktion, kommunikation m.m. bör växlas ned till att bli stödfunktioner.

Sveriges överbefälhavare har en unik ställning. Det finns knappast något annat land som i fredstid har en militär som ”supreme commander”! Detta må vara en del i den besynnerliga svenska författningen och dess historiska rötter. Men det har också inneburit att försvarsgrenscheferna har fått munkavle. Regering, riksdag och press har ingen ordentlig insyn i försvaret och dess avvägningar. Tidigare, när en försvarsgrenschef kunde avge en ”avvikande mening” fick våra styrande också en insikt i försvarets olika avvägningsproblem; problem som alltid kommer att finnas. Konkurrensen mellan försvarsgrenarna har ju inte försvunnit utan bara flyttat in i Försvarsmaktens högkvarter. Denna konkurrens är dessutom inte enbart av ondo, tvärt om; bedriven med ansvar handlar ”försvarsgrensstrider” om olika strategier; var tyngdpunkten i försvaret skall läggas. Sådan debatt, också bedriven av militära chefer, är en väsentlig funktion i en demokrati.

För Marinen vore en sådan nyordning av särskilt stor betydelse eftersom Marinen inte bara är en del av försvarsmakten utan också en del av det maritima Sverige.

Armén och Flygvapnet har säkert också argument för en sådan nyordning men här är det Marinen det handlar om.

En ”maritim strategi”

Regeringen har 2015 lagt fram en maritim strategi. Denna innehåller en bra beskrivning av havets betydelse för Sverige. Några axplock ur inledningen:

 

Sverige har en av Europas längsta kustlinjer och en stark tradition av mari­tim verksamhet. Sveriges maritima näringar har goda möjligheter för tillväxt och kan dra nytta av den globala expansion som förutspås inom området. Samtidigt innebär ökade anspråk på havs- och kustområden, användning av marina resurser och tillväxt inom besöksnäringen, ett ökat tryck på hav och kust. Med en balanserad utveckling och en aktiv politik för att hantera dessa utmaningar, kan de maritima näringarnas potential realiseras. Med sin mångfald av maritima akti­viteter utgör svenska havs- och kust­områden en stor tillgång för svensk ekonomi. … Haven utgör en förbindelselänk med andra länder. Över 90 procent av Sveriges export och import använder sjöfart som därmed är en livsnerv för handel med omvärlden, men ytterst också för Sveriges välstånd…

 

Detta är naturligtvis utmärkt men – vare sig Försvarsmakten, Marinen eller Kustbevakningen är nämnd i dokumentet. Det borde vara självklart att Marinen och Kustbevakningen skulle vara en del av en maritim strategi.

Detta är också ett skäl till att återinföra en riktig marinchef som aktivt kan delta i den maritima utvecklingen och som kan agera som jämbördig till Kustbevakningens generaldirektör.

Det är Marinen och Kustbevakningen som har att skydda den verksamhet som den maritima strategin talar om. De är också avnämare av denna: maritimt intresserat samhälle, sjöintresserad personal och en innovativ maritim industri för att nämna tre viktiga områden.

Marinen + Kustbevakningen = sant?

Den maritima strategin ställer ökade krav på statens samlade förmåga att agera till sjöss i fred, kris och krig. För att ta ett exempel: när vindkraftverk till sjöss får allt större betydelse för elförsörjningen så ökar också skyddsbehovet.

Sverige drar traditionellt en skarp skiljelinje mellan fred och krig. Detta återspeglas också i den marina uppgiftsfördelningen: Kustbevakningen i första hand i fred (den är ju obeväpnad) medan Marinen skall ha förmåga för väpnad strid, d.v.s. krig. Denna skarpa skiljelinje har för länge sedan upphört att existera i verkligheten; det går inte att dra skarpa gränser mellan inre och yttre säkerhet, civilt och militärt. Det finns naturligtvis ytterlighetsfall. Vi behöver inte kustkorvetter för att kontrollera nykterheten till sjöss på midsommarafton och Kustbevakningens fartyg har knappast någon förmåga vid ett invasionsförsök. Men däremellan finns en lång rad scenarier med mer diffus och komplex hotbild: organiserad brottslighet, terrorism och nu hybridkrigföring. Den senare typen kännetecknas just av osäkerhet om intentioner och aktörer.

Nu är det knappast troligt att Marinen och Kustbevakningen slås ihop. Det faktum att det finns en militär och en civil marin organisation ger också statsmakterna ett ökat spelutrymme. Däremot är det absolut nödvändigt att skapa så mycket synergi som möjligt; både den civila och den militära flottan är otillräcklig. Kustbevakningen har visserligen många båtar men inga snabba fartyg för kontinuerlig patrullering av vår ekonomiska zon.

Ett förslag vore anskaffandet av ett antal OPV – Offshore Patrol Vessels – på marknaden. Materielen bör så långt möjligt vara lika. Teknikutvecklingen underlättar detta genom att fler och fler uppgifter kan lösas av drönare (drones). Det bör understrykas att även Kustbevakningen behöver ha beväpning – nödvändigt med hänsyn till det ökade hotet från terrorister. Ett skräckscenario är ett terroristangrepp på ett stort kryssningsfartyg.

Med ett sådant upplägg skulle fartygen kunna växla uppgift mellan civila och militära uppdrag även om de givetvis skulle vara specialiserade för det ena eller det andra ändamålet. När så behövs kan marina fartyg ta ombord kustbevakningspersonal med polisiära befogenheter.

Härutöver måste personalramarna ökas så att alla fartyg kan vara fullbemannade och, helst, med dubbla besättningar.

 

Utbildning

En väsentlig fördel med att återinföra försvarsgrenarna är att försvarsgrenschefen skulle ”äga” utbildningen. En blick på Försvarsmaktens hemsida avseende GMU (Grundläggande Militär Utbildning) visar att det är fråga om att utbilda infanterister. För den som är intresserad av ett yrkesliv till sjöss förefaller GMU inte så lockande. Visst behövs vakt- och vapenutbildning men den blivande sjömannen behöver i första hand sjömanskap.

Den blivande sjöofficeren behöver också läsa ett antal ämnen som hans kamrater inte behöver (det omvända gäller givetvis också): internationell rätt (FN havsrättskonvention m.m.), hydrografi, sjömanskap, det maritima regelverket samt, för blivande nautisk personal, navigering. Visst behöver också sjöofficeren statskunskap men denna bör då inriktas på hans/hennes yrkessfär. Militärhistoria är ett nödvändigt ämne för alla officerare – sjöofficeren skall givetvis i första hand läsa marinhistoria.

Ingenting hindrar att en marin officersutbildning vilar på vetenskaplig grund.

Kanske kan det nordiska samarbetet leda till en gemensam sjökrigsskola (och krigs- respektive flygkrigsskola). Utbildningen kan sedan avslutas med ett gemensamt halvår avseende specifika nationella frågor.

Avslutning

BREXIT visar att dagens geostrategiska verklighet inte är evig. Visst bör Sverige bli medlem i Nato samt drivande när gäller försvarsutvecklingen inom EU. Men svensk politik måste grundas på svensk förmåga.

Försvarsmakten måste åter få en professionell ledning där försvarsgrenschef, under ÖB, har ett odelat ansvar. Detta är speciellt viktig för Marinen som inte bara är en del av Försvarsmakten utan också en del av det maritima Sverige.

Det nära samarbete med Kustbevakningen som är nödvändigt av finansiella och operativa skäl kräver att Marinen kan agera även utanför Försvarsmaktens område.

En nyanskaffningsplan måste snarast utformas. Den nuvarande, i FB 2009 fastställda, marina styrkan är alldeles för liten och dessutom inte hållbar på sikt. Här borde synergi med Kustbevakningen kunna skapas.

För att en sådan utveckling skall vara möjlig måste försvarsanslaget höjas rejält. Det finns inga pengar att överföra mellan försvarsgrenarna, alla har för små resurser.

Starta en kampanj med mottot ”Försvaret dubbelt upp – nu!”

 

 

 

[1] Wesley Clark, Jüri Luik, Egon Ramms, Richard Shirref, ”Closing Nato’s Baltic Gap”, International Centre for Defence and Security, Tallin, 2016.