I försvarsskrisens spår har en verklig debatt om ett svenskt medlemskap i Nato kommit igång. Det var på tiden kan man säga. Men det finns många skäl att betvivla att ett medlemskap kommer till stånd. Det politiska motståndet har djupa rötter.

Den svenska politiken bygger på en förhoppning om hjälp om Sverige utsätts för ett allvarligt säkerhetspolitiskt hot. Men förhoppningar kan inte läggas till grund för en strategisk doktrin. Den svenska försvarsdoktrinen måste i stället grundas på egen försvarsförmåga; en förmåga som i sig ökar möjligheterna till stöd. Nu är en helt autonom försvarsförmåga inte möjlig – många resurser måste delas inom en allians eftersom de är för dyra att anskaffa för ett enskilt land: satelliter för kommunikation och spaning, obemannade spaningsfarkoster som Global Hawk (”drönare” på svenska), tankningsflygplan, underhållsfartyg (tankers, transportfartyg etc.) med mera. Tillgången till dessa enablers (”möjliggörare”) är för övrigt ett av de viktigaste skälen till att bli medlem i Nato.

För att undvika misstag: författaren till dessa rader är övertygad om att Sverige borde vara medlem av Nato redan nu. Jag finns för övrigt ”on record” i en ledare i DN från 1999 i just detta avseende. Men – jag tror inte det kommer att ske. Och jag tror att det är farligt att föra försvarsdebatten som om en anslutning till Nato vore trolig. Detta riskerar att bli ett kraftödande sidospår.

För övrigt innebär inte ett medlemskap i Nato en automatisk säkerhetsgaranti. Atlantrådet måste fatta ett enhälligt beslut om att gå i krig för en medlemsstat. Men sannolikheten är givetvis större i det fallet än när det gäller att rädda en stat som inte är medlem.

Sveriges försvar – och Europas

Sveriges försvarsförmåga har förbättrats gentemot läget 2006 sade statsministern i Sälen och försvarsministern bedyrade samma sak. Det är ju roligt men säger ganska litet. I verkligheten pågår en debatt om det över huvud taget är möjligt att förverkliga försvarsbeslutet 2009 och i så fall när. Detta beslut skulle ju vara implementerat 2014; nu talas det om 2023. Problemet med denna debatt är att 2009 års försvarsproposition nu blivit ett maximalt riktvärde. I verkligheten är ju den då beslutade organisationen alldeles för liten. Dessutom är det uppenbart att 2009 års inriktning är föråldrad långt före 2023.

För att ta ett exempel. Beträffande marinen står det bland annat i propositionen att:

Korvetter av Visbyklass bör successivt ges en utökad förmågebredd.

2014 utgör korvetter av Visbyklass tillsammans med korvetter av

Göteborgsklass den samlade ytstridsförmågan. På lång sikt bör nytt

ytstridsfartyg anskaffas som ersättning för korvetter av Göteborgsklass.

Dessa fartyg bör jämfört med dagens korvetter ha en större flexibilitet och uthållighet.

 

Men sju ytstridsfartyg är redan det alldeles för lite. För närvarande är dessutom ”den ökande förmågebredden” och det nya ytstridsfartyget utanför planerna.

Exemplet kan mångfaldigas från andra områden av försvaret. SvD (11/1)  beskriver minskningarna så här:

Materiel	1988	2014
Fartyg och ubåtar	71	16
Armébataljoner (à 900 man)	347	20
Flygdivisioner (à 18 plan)	23,5	4

 

Försvarsdebatten borde utgå från våra behov och inte från hur ett dåligt försvarsbeslut skall kunna förverkligas.

Nu är inte Sverige ensamt om att rusta ned. Detta sker över hela Europa i finanskrisens spår. Man talar om Bonsai-försvar: små välordnade försvarsmakter utan förmåga. Detta motiverar inte att det svenska försvaret också skall vara svagt – tvärtom!

Den europeiska nedrustningen drabbar såväl Nato som EU; det är ju i stort sett samma medlemsländer.  Skillnaden är att USA är med i Nato. Men USA har andra prioriteringar än Europa.

Samtidigt sker en omfattande rysk upprustning. Den är inte riktad mot oss, säger statsministern lugnt. Men det är ett irrelevant påpekande. Det viktiga är att Rysslands handlingsfrihet ökar medan Europas, och inte minst Sveriges, handlingsfrihet minskar.

Nu borde denna situation leda till att européerna, inklusive Sverige, starkt drev EUs försvarsförmåga. Men så är inte fallet; Europeiska rådets möte i december, som skulle ägnas åt denna fråga, födde möjligen en råtta. Orsaken är att Storbritannien inte vill se en europeisk autonom förmåga. Det gör inte Sverige heller vad man förstår: 2013 års rapport från försvarsberedningen understryker att EUs gemensamma säkerhets- och försvarspolitik inte skall leda till ett kollektivt försvar.

Det finns därför bara två klara alternativ för vår försvarsplanering: medlemskap i Nato eller eget försvar. Men även det första alternativet torde innebära att försvaret behöver förstärkas. Skall vi gå med i Nato är det för att bidra – inte för att andra länders skattebetalare skall behöva betala för försvaret av Sverige.

Den svenska beslutsvåndan

Beslutet 1948 – 49 att inte gå med i Nato var nog riktigt. Sverige var ganska starkt, Europa sönderslaget och amerikanarna på väg hem. Skulle verkligen ett Nato-medlemskap innebära ett skydd? Och hur skulle det gå med Finland?

Med tiden blir detta ganska pragmatiska ställningstagande ideologiskt. Resultatet är att svenska folket i mer än 60 år utsatts för en anti-Nato propaganda. Sverige hade naturligen kunnat ändra kurs i samband med det kalla krigets slut, vid den första utvidgningen av Nato 1999. Och, inte minst när de baltiska staterna blev medlemmar 2004. Men dessa tillfällen lät vi gå oss förbi. Då hade vi också större säkerhetspolitisk handlingsfrihet än idag: Ryssland var svagt och Sverige fortfarande relativt starkt.

Konsekvensen av denna utveckling är att det blir svårt att argumentera för ett svenskt medlemskap utan att använda det falska argumentet: ett medlemskap skulle göra det möjligt att fortsatt begränsa våra försvarskostnader.

Ett scenario

En statsman stiger in på scenen

Men låt oss anta att det in på den svenska politiska scenen stiger in en statsman med en vision om ett Sverige som ett solidariskt europeiskt land; medlem i EU och Nato.

Ett första steg blir då att samla större delen av det politiska fältet kring denna målsättning. Med nuvarande ungefärliga styrkefördelning är det nödvändigt att åtminstone socialdemokraterna och moderaterna deltar. De övriga borgerliga partierna kan nog fås med på linjen också, däremot kommer säkerligen miljöpartister och vänsterpartister göra motstånd. Folkets uppslutning måste vinnas genom en öppen och saklig debatt som mynnar ut i en folkomröstning.

Förhandlingar

När väl de ledande politiska partierna kommit överens om att driva frågan så kan medlemskapsförhandlingar vidta. Här måste man klara ut hur Sverige skall inlemmas i Natos organisationsstruktur, storleken på medlemskapsavgiften, hur Sverige skall ställa sig till samarbetet i Nuclear Planning Group (sannolikt vill vi ha ett undantag – möjligt?), vilka viktiga poster som skall ges till svenskar med mera. Detta kommer att ta tid och det finns risk för ”linkages” – d.v.s. att någon egentligen ovidkommande fråga ställs som villkor.

Men så är förhandlingarna klara och svenska folket ställs inför ett klart val: inne eller utanför? En stor majoritet säger ja och då återstår ”bara” att alla nuvarande Nato-medlemmar ratificerar vårt inträde i fördraget.

Integration och planering

Nu skall Sverige integreras i Nato. Vi skall skicka officerare – ett hundratal kanske? – till Natos olika strukturer. Dessa måste vara duktiga så att de kan skapa inflytande för Sverige. Vi måste också ha chefsposter – växlingstalet för en överstebefattning lär vara omkring 60 stabsofficerare av lägre grad. Någon post för flaggman bör vi också eftersträva. Motsvarande gäller på den civila tjänstemannasidan. Duktiga internationellt erfarna stabsofficerare och försvarstjänstemän är dock en bristvara. Men vi kommer givetvis att ha nytta av vårt långa medlemskap i PfP och att våra system sedan länge är interoperabla med Natos.

Samtidigt skall Sverige integreras i Natos planering. Dessa planer måste övas, annars är de inte trovärdiga.

Slutsats

Detta scenario kommer att ta tid. Från den första politiska deklarationen till dess att Sverige är en integrerad del av Nato-samarbetet kommer det att ta minst fem år; snarare uppemot tio. Under denna tid kommer vi att få klara oss själva i stor utsträckning. Kanske inte för att det skulle saknas vilja att hjälpa ett kandidatland utan därför att militär hjälp, som inte är planerad och övad, inte är effektiv.

Vad gör Ryssland?

Hur kommer Ryssland att reagera? Ett svenskt medlemskap i Nato innebär att den ryska handlingsfriheten i Östersjöområdet minskar, vilket Ryssland naturligtvis inte kommer att gilla. Ryssland uppfattar också Nato som i grunden aggressivt och riktat mot ryska intressen.

Nej, jag tror inte att Ryssland kommer att försöka invadera Sverige för att hindra denna utveckling. Men man kommer att vara aktivt redan från början. Det finns många grupper i Sverige som är motståndare till Nato – här hittar Ryssland en god jordmån för sitt agerande.

Listan på ryska handlingsmöjligheter är lång: diplomatiska samtal, kritiska tidningsartiklar, diplomatiska uppvaktningar, förtäckta hot, maktdemonstrationer, cyberkrigföring, återupptagandet av ubåtsoperationerna i svenska vatten och kanske en ockupation av Gotland ”medan tid är”.

Det svaga svenska försvaret kommer här att utsättas för stora påfrestningar. Risken är att regeringen måste inse att försvaret inte är så starkt att Sverige har handlingsfrihet att driva fram en anslutning till Nato. Efter en påtvingad ko-vändning skulle den svenska nationella handlingsfriheten vara borta för lång tid.

Slutsats – handlingsfriheten förloras

Svensk debatt om Nato förs allt för ofta utifrån ett allt-eller-intet perspektiv: antingen är vi med eller inte. Men då glömmer man att anslutningen kommer att tid, inte minst den svenska interna debatten kommer att bli tidsödande. Och under hela denna tid kommer Ryssland säkert att göra allt för att få Sverige att fortsatt stå utanför Nato. Gentemot att vänta så länge med att ansluta sig och samtidigt låta nedrusta försvaret har Sverige satt sig i en svår position.

Vi har kanske redan förlorat vår handlingsfrihet att välja medlemskap.