Résumé

In this the 21^st century, the sea will be of prime interest. This is due to geopolitical changes, the increased use of the sea for transports, energy, food, and resources for the biochemical and pharmacologic industries. At the same time, technologic developments increase the capabilities for naval forces. Hence, maritime strategy becomes even more important tomorrow than yesterday. This calls for a more comprehensive approach to maritime strategy. Against this background, this article tries to develop a modern theory for maritime and naval strategy.

 

Under innevarande århundrade kommer havet att vara i centrum för det geopolitiska intresset. Det finns flera anledningar till denna utsaga. En är att Kinas expansiva politik riskerar att detronisera USA som ledande sjömakt, vilket USA inte kommer att acceptera frivilligt. Kampen kommer att handla om de så kallade Global Commons – de globala sjöförbindelserna samt rymden och cyberrymden. En annan anledning är havets betydelse för jordens befolkning, som i allt större utsträckning bor kustnära. Sjötransporternas betydelse, 80–90 procent av världshandeln beroende på hur man räknar, blir allt viktigare i och med att jordens befolkning faktiskt får det bättre.

Oljan får allt större konkurrens av naturgas (LNG) bland annat av miljö- och klimatskäl. Vidare går 90–99 procent av världens datakommunikationer genom fiberkablar på havets botten och kan där såväl avlyssnas som avbrytas.[1]  Fisk står fortfarande för en stor del av människans proteinbehov, även om vi kommer att börja äta ny föda som alger. Överfiskning och klimatförändringar ökar risken för fiskekrig – något som redan är aktuellt i Sydkinesiska sjön. Havet blir också allt viktigare som leverantör av energi, mineraler och råvaror för den biokemiska och farmakologiska industrin.

Polarisens avsmältning får svåra följder speciellt för länder med låga kuster. Fenomenet påverkar också sjövägarna. Idag är Indiska oceanen världens ”medelhav”, men när nu Nordostpassagen öppnas så kommer en ökande andel av handeln mellan Europa och Ostasien att gå denna väg. Redan nu sker transporter av LNG hela året från Yamal-komplexet vid Karahavet till Europa medan Kina har beställt isbrytande LNG-tankers för sina behov.

Samtidigt innebär den teknologiska utvecklingen nya möjligheter, också för små mariner. Detta gäller särskilt avseende luftförsvar och utnyttjandet av autonoma farkoster och Artificiell Intelligens (AI).

Denna utveckling gör att det är dags att förnya de maritima strategiska teorier som lanserats av de tre sjöstrategiska ”fäderna”: Mahan, Corbett och Castex.[2]

Har nu detta någon betydelse för Sverige undrar ”Gula tidskriftens” läsare? Av nedanstående karta framgår det tydligt att det nordiska området är omgivet av hav. Den som behärskar havet

 

behärskar också Norden.

Norden är ett havsomflutet område[1]

Nu fokuserar inte denna artikel på Norden eller Sverige utan utgör ett försök att föra ett generellt teoretiskt resonemang. Detta kan naturligtvis sedan appliceras på svenska förhållanden; exempelvis inom ramen för Akademiens projekt Säkerhet i morgondagens Europa – svenska perspektiv (SES).

Begreppet ”maritim strategi” avser övergripande havet och dess utnyttjande; ”marin strategi” är dess militära del. Sverige har faktiskt en ”maritim strategi”[3] men den är ingen egentlig strategi eftersom den inte omfattar marinens och Kustbevakningens uppgifter: ordning och säkerhet till sjöss i fred, kris och krig.

Artikeln gör ingen skillnad på marinen och Kustbevakningen eftersom dels organisationen av statens verksamhet till sjöss varierar från land till land, dels att det är fråga om en administrativ och inte strategisk skillnad.

 

Sjömakt

Ordet ”makt” kan kännas negativt för oss svenskar. Men det finns knappast något annat ord på svenska för engelskans power i begrepp som Land Power, Sea Power eller Air Power. Läsaren kan pröva med dess motsats ”maktlös” och inser då att utan makt blir det inte mycket gjort.[4]

Inom strategin brukar man skilja på hård makt (hard power) och mjuk makt (soft power). Hård makt är tvingande, medan mjuk makt är övertalande. Joseph Nyes begrepp smart power – smart makt? – är en kombination. Defensiv makt innebär förmåga att hindra eller motarbeta utvecklingar som är emot egna intressen, medan offensiv makt innebär att förändra omgivningen i enlighet med egna intressen. Sjömakt syftar därmed på defensiv/offensiv makt inom det maritima området.  Området är stort och det går därför att ha mer eller mindre makt inom olika delar av sjömaktsbegreppet.

För att makt skall kunna användas måste den mobiliseras, vilket kräver politisk vilja och administrativ förmåga. Vidare måste maktens användning bestämmas genom val av en strategi.

Ett lands sjömakt konstitueras främst av följande faktorer:

• Geografiska förhållanden – kust, hamnar m.m.
• Ekonomiska och finansiella förhållanden, bl a graden av förmåga att exploatera maritim handel och resurser.
• Industriell kapacitet att skapa, underhålla och utnyttja maritim industri.
• Historiska erfarenheter.
• Graden av och förståelsen för maritim verksamhet, således ett ”sjösinnat folk” eller inte.
• Försvarsstruktur, innefattande marinens betydelse för försvaret och dess förmåga att verka i relevanta situationer.
• Diplomati, dess effektivitet och förståelse för vikten av att stödja och utnyttja maritim förmåga.

 

Maritim strategi

 

Det finns många definitioner på begreppet strategi. Här används ”Strategi är vetenskapen och konsten[5] att kombinera – och vid behov skapa – handlingsvägar och resurser samt att utnyttja dessa för att nå politiska mål”. För att precisera att det är fråga om en maritim strategi kan man lägga till ordet ”maritima” före handlingsvägar och resurser.

En maritim strategi kan inte ses isolerat. Den är beroende av ett antal andra strategier och politikområden, exempelvis:

• Utbildningssystemet producerar människor med vilja och förmåga att verka inom den maritima sektorn.
• Industrin producerar fartyg, hamnar, och all annan utrustning som behövs inom sektorn.
• Den ekonomiska och finansiella sektorn mobiliserar de finansiella resurser som den maritima sektorn behöver.
• Diplomatin skapar förutsättningar för den maritima sektorns utnyttjande bl a inom ramen för internationella förhandlingar.
• Samhället har en positiv inställning och förståelse för havet och dess möjligheter.
• Försvarsmakten har kunskap och förmåga att utnyttja havet för egna intressen.

 

Samtidigt är den maritima sektorn en leverantör:

• Skapar välstånd och ekonomiska resurser genom arbetstillfällen, handel och resursutvinning varvid man inte får glömma fritid och turism.[6]
• Bidrar till klimatomställningen genom att frakta människor och varor på ett klimatvänligt sätt samt genom att övervaka ordning och säkerhet till havs.
• Är ett viktigt verktyg för diplomatin – detta gäller särskilt den marina delen av sektorn.
• Är, för en kuststat, en ovärderlig komponent i det militära försvaret.

 

Man kan dela upp den maritima strategin i tre delstrategier:

• Strategi för avkastning (eller output), således den maritima sektorns raison d’être.
• Resursstrategi, med vilket avses skapandet av de resurser som är nödvändiga för sektorns funktion.
• Marin strategi, stöder, skyddar och ingriper till förmån för den maritima sektorn samt allmänt upprätthålla ordning och säkerhet till sjöss i fred, kris och krig.

 

Det är uppenbart att en fungerande maritim strategi kräver samordning på hög nivå inom staten; en politisk vilja. Samtidigt kan staten inte direkt styra den ekonomiska verksamheten (utom i en kommandoekonomi) men den kan skapa förutsättningar härför.

Dualism

 

Man kan här invända att en marin strategi bör vara en del av landets försvarsstrategi; en marin är en del av den mer eller mindre integrerade försvarsmakten. Lösningen på detta problem är den marina dualismen:

• En sjöofficer är såväl officer som sjöman. Som officer har han/hon som yttersta uppgift att leda väpnad strid. Som sjöman krävs att han/hon kan (bidra till att) i alla lägen säkert framföra sitt fartyg i enlighet med nationella och internationella regler.
• Ett örlogsfartyg är en stridsmaskin men också ett fartyg som principiellt påverkas på samma sätt som alla fartyg av väder, vind och sjö.

 

Denna dualism möter ofta oförståelse från andra delar av en försvarsmakt. Men den har avgörande betydelse eftersom det är dualismen som gör att det finns en kontinuitet mellan fred respektive kris och krig. Ett örlogsfartyg med besättning genomför ”skarp” verksamhet redan i fred. Vapen och ammunition finns alltid ombord. Ett örlogsfartyg med utbildad besättning är omedelbart stridsberett, det krävs bara att fartyget intar ”klart skepp”.

Havskontroll

 

Det engelska begreppet Sea Control motsvaras på svenska av havskontroll. Tidigare användes uttrycket Herravälde till Sjöss (HtS) eller Command of the Sea. Dessa äldre begrepp för emellertid tanken fel. Havet kan inte ockuperas och inte underkastas någons herravälde. Framför allt går det inte att ha herravälde över undervattensdomänen. Motsatsen till Sea Control är Sea Denial. Någon svensk översättning finns inte (vad författaren vet).

Havskontroll kan emellertid aldrig vara fullständig och global. En initiativrik aktör kan intervenera trots att motståndaren har, nästan, total kontroll. Under Operation United Protector (Libyen 2011) hade koalitionen en till synes total kontroll över havsområdet utanför Libyens kust. Ändå kunde libyska specialförband lägga ut minor utanför hamnen Misrata. Däremot är lokal och temporär kontroll nödvändigt för många uppgifter, speciellt maktprojektion (amfibieföretag etc).

I fred är frågan om havskontroll egentligen irrelevant, eftersom alla fartyg fritt kan röra sig till sjöss i enlighet med havsrätten. Kraven på säkerhet i starkt trafikerade havsområden samt miljökrav medför dock inskränkningar genom havsplanering[7] och Maritime Protected Areas (MPA). Samtidigt finns det även i fred behov att skydda sjöfart och andra intressen mot terrorister och brottslingar.

Kris är ett mellanläge mellan fred och krig med högst variabla hotsituationer.

I krig har en stat två huvudsakliga marina strategier att välja på:

• Skapa och bevara havskontroll över viktiga områden;
• Bestrida annan parts havskontroll.

 

Den franske amiralen Castex har väl formulerat vad det handlar om: ”Beroende på om man har eller inte har Herravälde till Sjöss, kan man eller kan man inte:

• i en offensiv strategi, hindra fiendes kommunikationer och attackera hans territorium från havet,
• i en defensiv strategi, garanter egna kommunikationer och hindra fienden från att attackera eget territorium från havet.”[8]

 

De fem strategiska uppgifterna

Man kan dela upp en marins (eller en armés eller ett flygvapens) strategiska uppgifter på nedanstående sätt:

 

 

• En virtuell strategi påverkar den Andres perceptioner i syfte att nå sitt mål, våld används inte (eller endast lite).
• En reell strategi använder militärt eller polisiärt våld för att nå sitt mål. Den reella strategins resultat påverkar också den Andre på det virtuella planet.
• En offensiv strategi syftar till att förändra den strategiska spelplanen till vår fördel.
• En defensiv strategi syftar till att hindra förändringar av den strategiska situationen som skulle vara till vår nackdel.

 

Veta, förutse

Kunskap om den omgivande miljön och dess förändring är av avgörande betydelse och ligger till grund för alla andra uppgifter. Uppgiften kan grovt delas upp i tre delar.

• Långsiktigt. Strategisk, teknisk, och vetenskaplig forskning i övrigt. Inte minst viktig är forskning om den marina miljön i relevanta havsområden: hydrografi och oceanografi.[9] Dessa kunskaper ingår i sjöofficerens utbildning och utgör grund för taktiken.
• Medellång sikt. Maritim och marin utveckling i relevanta havsområden, kapacitetsutveckling, doktriner, förändringar av tänkbara operationsområden (exempelvis genom byggandet av oljeplattformar).
• Kort sikt. Vem är var och gör vad till sjöss? Skapandet av normalbild och RMP – Recognised Maritime Picture.

 

Örlogsfartyg har generellt god förmåga att samla in underrättelser genom ett stort antal sensorer (radar, optiskt, IR, signalspaning, ljud (under vattnet)) samt kan ha stor förmåga att analysera erhållen information. Autonoma farkoster kommer i närtid att göra det möjligt att distribuera ett fartygs sensorer på, över och under ytan. Artificiell Intelligens ökar förmågan att snabbt förstå omgivningen och att ta snabba beslut. Moderna fartyg har också mycket god förmåga att följa luftläget. Under Operation United Protector kunde franska fregatter utföra uppgiften C2 Primary Unit in the Air Tasking Order (ATO), en uppgift som normalt sköts av ett flygplan typ E-3 Sentry AWACS (Airborne Warning and Control System). Ett fartyg har en fördel framför ett flygplan i och med att det kan vara kontinuerligt i området lång tid och då lära sig ”normalbilden”.

Förebygga

Förebygga är en virtuell uppgift med ett positivt mål: att förändra den strategiska omgivningen till egen fördel.

En grunduppgift är här att verka för sjösäkerhet: fyrar, farleder, kontroll av fartygs sjövärdighet samt räddningstjänst (SAR – Search And Rescue) m m.

Genom deltagande i marina stabssamtal, internationella övningar och örlogsbesök skapar man en positiv bild av den egna marinen, försvarsmakten och landet. Kontakter knyts som kan vara av stor betydelse i ett krisläge. Förståelse skapas för andra länders synsätt och strategiska kultur vilket minskar risken för spänningar. Ett positivt resultat är givetvis beroende av att det finns en marin förmåga att visa upp och att det inte begås misstag som kan vara spänningshöjande i stället för tvärtom.

Det handlar här om marin diplomati. När kungaparet besökte Tallinn ombord HMS Carlskrona 1992 var detta en tydlig markering av att Sverige stödde Estlands självständighet.

Genom att uppträda och öva i (potentiella) krisområden visar man förmåga att ingripa till förmån för allierade och andra vänner.  Tack vare havsrätten har örlogsfartyg möjligt att fritt röra sig till sjöss – på andra länders territorialhav dock med vissa inskränkningar. Genom ett tidigt och resolut agerande kan man hindra kriser från att eskalera till krig.

Ett exempel på utnyttjandet av marin diplomati var i samband med krisen i Libanon 1989, då Syrien pressade de kristna i Libanon. Frankrikes president beordrade hangarfartyget Clemenceau till området mitt i semestern. Detta skapade naturligtvis rubriker som underströks av en intervju med Frankrikes försvarschef. Krisen dämpades omedelbart och hangarfartyget kunde återvända till hamn.

Ett exempel på den högre konfliktnivån är den amerikanska karantänen under Kubakrisen 1962. Signalen till Sovjetunionen var tillräckligt tydlig för att Sovjet skulle avsluta upprustningen av Kuba utan att USA behövde tillgripa våld.

Grunden för denna uppgift är marin närvaro till sjöss. Utan närvaro, inget inflytande. Här har en örlogsflotta två moder att välja på: en tydlig och en obestämd. I det förra fallet uppträder man med övervattensfartyg i området – även den enfaldigaste diktator inser att ett hangarfartyg utanför kusten är ett tydligt hot. I det senare fallet används ubåtar. De kan vara i området eller inte – det viktiga är att motparten tror att det kan finnas ubåtar i området.

Avskräckning

Avskräckning är en virtuell uppgift med negativt mål. Det gäller att hindra att den strategiska omgivningen förändras på ett negativt sätt. Under det kalla kriget använde Sverige beteckningen krigsavhållande men detta är egentligen ett för begränsat synsätt.

Många av de verksamheter som ingår under förebyggande (se ovan) kan också utföras inom ramen för avskräckning, det är då syftet som avgör.

Avskräckning bygger på mer eller mindre tydligt signalerade hot parat med trovärdig förmåga att förverkliga dem om inte signalerna ger effekt. Ett exempel på misslyckad avskräckning är den amerikanska ”röda linjen” avseende den syriska regimens eventuella användning av kemvapen. Fartyg fanns i beredskap i östra Medelhavet, men när Syrien faktiskt använde dessa vapen 2012 valde president Obama att avstå från insats. Därmed hade hotet förlorat sin trovärdighet, och förlorad trovärdighet är svår att återskapa.

Ett fall av lyckad avskräckning var när Storbritannien under Falklandskriget satte in en atomdriven attackubåt till området. Resultatet var att Argentina inte vågade låta sitt hangarfartyg gå till sjöss något som i hög grad skulle ha effektiviserat flyginsatserna. Det latenta hotet underbyggdes av sänkningen av kryssaren General Belgrano.

Den svenska avskräckningen under det kalla kriget byggde på förmåga att snabbt höja beredskapen och, vid behov, mobilisera. Genom att regeringen aldrig beordrade några beredskapshöjningar förlorade dock avskräckningen i trovärdighet.

Ordet avskräckning har en stark koppling till kärnvapen. Detta är inte platsen för en diskussion om avskräckningens teorier; det räcker att notera att det enda som ger trovärdig andraslagsförmåga är att ständigt ha minst en strategisk atomubåt till sjöss. Detta kostar. Varje in-och utlöpande av en sådan kräver en omfattande marin skyddsoperation som slutar först när ubåten försvunnit i havet respektive återkommit till bas. Men även här måste trovärdigheten underbyggas bl a genom politiska uttalanden.

Skydda

Skydda är en reell uppgift med negativt mål. Uppgiften är mycket omfattande i fred, kris och krig. Internationellt sammanfattas denna i begreppet Maritime Security.

Traditionellt har en marin haft som uppgift att skydda sjöfart och fiske. Detta gäller i hög grad ännu även om den senare uppgiften har blivit mycket mer komplicerad p g a relativa nyheter som fiskekvoter, Marine Protected Areas och ett omfattande tjuvfiske, med den officiella termen Illegal, Unreported and Unregulated fishing.

En annan klass av skyddsföremål är infrastrukturen till sjöss: plattformar för olje- och gasutvinning, vindkraftverk samt Floating Liquefied Natural Gas (FLNG) och Floating (production) Storage and Offload (F(P)SO), således veritabla flytande fabriker för produktion, förvaring och lossning av naturgas. Härtill kommer infrastruktur för gruvdrift i havet. I dessa sammanhang är kanske hotet från terrorister och kriminella organisationer störst men eftersom sådana installationer ofta har strategisk betydelse blir de också angelägna skyddsföremål i kris och krig.

En traditionell uppgift är att skydda det egna landet mot fientlig maktprojektion, exempelvis amfibieföretag. Detta kan man göra genom att antingen bestrida motståndarens kontroll över det aktuella havsområdet eller anfalla mot överskeppningstonnage. Det är tvivelaktigt om någon någonsin har lyckats genomföra en kustinvasion mot ett land med en stark marin. Under Napoleonkrigen fanns det en brittisk rädsla för en fransk invasion 1803–05. Marinministern, Lord St Vincent, kunde dock lugna överhuset: “I do not say the French cannot come, I only say they cannot come by sea”,[10] för där härskade Royal Navy.

Sjöfartsskydd är en annan uppgift som är relevant redan i fred. Då gäller det i första hand att skydda sjöfarten mot terrorister, pirater och organiserad kriminalitet. Skydd behövs också i samband med krig i anslutning till viktiga sjöförbindelser, exempelvis Röda havet. Hade det blivit krig mellan Indien och Pakistan tidigare i år hade världen sannolikt varit tvungen att skydda sjöfarten i Indiska oceanen. I kris och krig är attacker mot sjöfart en högst sannolik strategi eftersom världen, exempelvis EU och Sverige, i hög grad är beroende av säker sjöfart. EU har därför en särskild marin säkerhetsstrategi: EU Maritime Security Strategy, som bland annat syftar till att öka EU:s samlade kapacitet inom området.

Till sjöfartsskydd hör också skydd av hamnar mot terrorister, kriminella element och, i en högre konfliktnivå, sabotage och direkta anfall från luften, marken eller havet. Redan i fred bör viktiga områden kontrolleras mot minor, idag finns autonoma små undervattensfarkoster som kan göra regelbundna kontroller.

Efter Falklandskriget 1982 drog vissa slutsatsen att det skulle vara för farligt att uppträda med övervattensfartyg. Idag kan fartyg tvärtom delta i eller spela en huvudroll i luftförsvaret av exempelvis ett operationsområde. Svenska korvetter kan, när de får luftvärnsrobot, integreras i det svenska luftförsvaret. En mer extrem variant är USAs utnyttjande av kryssare av Ticonderoga-klass och jagare av Arleigh Burke-klass för skyddet mot ballistiska robotar, BMD (Ballistic Missile Defence).

Intervenera

Intervenera är en reell uppgift med ett positivt mål.

I fred är intervenera en del av daglig maritim säkerhet, att agera mot överträdelser av olika slag. I många fall är det nödvändigt att intervenera som en del av uppgiften skydda. För att få bukt med terrorister och pirater är det exempelvis nödvändigt att agera mot deras baser. Skydd mot överskeppningsföretag kräver anfallsföretag.

Sjöfartskrig, d v s attacker mot sjöfart, har ”alltid” varit en handlingsväg för den som inte har förmåga att kontrollera havet.[11]

Den som vill skapa kontroll över havsområden måste i allmänhet tillgripa en offensiv strategi med starka inslag av offensiv taktik. Även den som vill bestrida kontrollen måste emellertid utnyttja offensiv taktik och anfallsföretag, även om syftet är mer defensivt.

Den som kontrollerar havet kan också utföra maktprojektion (power projection). Denna kan ha många former. Traditionella sådana är kustbeskjutning, kommandoräder och amfibieföretag. Något mindre traditionella är flyganfall från hangarfartyg och insatser med kryssningsrobotar. Eftersom hälften av jordens befolkning bor inom 80 km från havet, antalet ökar, och en kryssningsrobot typ Tomahawk har upp till 2 500 km räckvidd är majoriteten av jordens befolkning inom räckhåll för fartygsbaserade kryssningsrobotar. Andra exempel på maktprojektion är ledning och elektronisk krigföring. Även ”omvänd” maktprojektion är en vanlig uppgift: evakuering av egna medborgare från krisområden och av sårade (MEDEVAC).

Insats med kärnvapen från hangarfartyg och ubåt representerar den högsta tänkbara våldsnivån.

Ömsesidiga beroenden

 

Det finns viktiga ömsesidiga beroenden mellan den maritima strategin och andra strategier respektive politikområden. Några exempel:

• I en kris ställer diplomatin krav på uppträdande och insatser i syfte att underbygga egen politik.
• I kris och krig behöver rymdstrategin (i förkommande fall) inriktas gentemot den marina strategins behov.
• Den ekonomiska strategin ställer krav på marinstridskrafterna att skydda sjöfart och andra viktiga resurser.
• I fred, kris och krig behöver cyberstrategin samordnas mellan de olika stridskrafterna.
• I krig kommer markstridskrafterna behöva avdela resurser för bevakning av hamnar och basområden.
• Samordning mellan marin- och flygstridskrafter är nödvändig i alla lägen (därför har större mariner ett marinflyg).

 

Sammanfattning

 

De fem uppgifterna visar att marina förband, inklusive polis, tull, kustbevakning m m, har viktiga strategiska uppgifter i fred, kris och krig. Det finns givetvis en diskontinuitet när en kris övergår till fullt krig men annars ligger uppgifterna i ett spektrum – som solspektrat – utan tydliga gränser mellan dem.

Den tekniska, ekonomiska och politiska utvecklingen gör att havet är i centrum för den geopolitiska utvecklingen. Den hävdvunna uppgiften kontroll och skydd av sjöfart och fiske måste idag kompletteras på grund av den allt mer omfattande infrastrukturen till sjöss. Dessa uppgifter är kontinuerliga över alla konfliktnivåer. I fred utgörs motståndaren av kriminella element av olika slag och terrorister men också av ansvarslösa eller oaktsamma människor som sätter egna och andras liv och egendom, samt miljön(!), i fara. I kris tillkommer mer eller mindre tydliga militära hot. I krig dominerar det militära agerandet. Försvaret börjat till havs!

Havet är det 21. århundradets stora utmaning och möjlighet.

 

[1] https://upload.wikimedia.org/wikipedia/commons/7/75/Norwegian_Sea_map_sv.png

 

[1] Se https://www.submarinecablemap.com/.

[2] Artikeln är en syntes av min bok Maritime Strategies for the 21^st Century. The Contribution by Admiral Castex, Nuvis, Paris 2016.

[3] En svensk maritim strategi – för människor, jobb och miljö.

[4] Seapower betecknar en stat som vars ekonomi, kultur och sociala struktur är knuten till havet. Sea Power är en strategisk term. Se Lambert, Andrew: Seapower States. Maritime Culture, Continental Empires and the Conflict that Made the Modern World, Yale University Press, New Haven och London 2018.

[5] Jfr Kungliga Tekniska Högskolans valspråk: Vetenskap och Konst.

[6] Det finns över 750 000 fritidsbåtar i Sverige; marknaden är värd 1,8 mdr kr (2018).

[7] Se https://ec.europa.eu/maritimeaffairs/policy/maritime_spatial_planning_sv, (2019-04-13).

[8] Castex, Amiral [Raoul]: Théories stratégiques, vol V, Économica, Paris 1997, s 87. Författarens översättning.

[9] Se Möller, Gunnar: ”Bottenkartering och taktiska kartor – en förutsättning för effektiv strid till sjöss”, Tidskrift i Sjöväsendet, nr 2, 2019!

[10] https://en.wikipedia.org/wiki/Napoleon%27s_planned_invasion_of_the_United_Kingdom, (2019-04-13).

[11] Se Hård af Segerstad, Johanna: ” Missförstår Sverige sjöfartsskydd?”Tidskrift i Sjöväsendet, nr 2, 2019!