Inledning

(publicerad KKrVA blogg 11 maj)

Under de senaste åren har det blivit allt tydligare att en så kallad fredlig samlevnad inte är möjlig med Västmakterna, dominerade av det aggressiva USA, utan att ge avkall på vår ambition att återupprätta Rysslands storhet.

Samtidigt har befrielsen av östra Ukraina visat på splittring hos Västmakterna. Gamla slagord som ”det finns ingen militär lösning” återupprepas av dagens politiker och har ett betydande gensvar hos delar av befolkningen – som vanligt främst hos de så kallade intellektuella – men också i de ultranationalistiska partier som växer sig starka framför allt i Frankrike och Grekland. Här har vår propaganda betydande möjligheter att bidra till vår strategiska handlingsfrihet.

Våra framgångsrika operationer på Krim och i östra Ukraina har förbättrat det strategiska läget i denna sektor. Det är emellertid möjligt att ytterligare förbättra detta när ett tillfälle erbjuds. Målet bör vara att behärska kuststräckan fram till den rumänska gränsen och därmed få landförbindelse såväl till Krim som till Transnistrien. Ukraina blir därigenom avskuret från havet och blir sedan ett lätt offer.

Vår återupprustning ger resultat. Jag vill understryka vikten av att fortsätta denna trots de ekonomiska svårigheter som, säkert tillfälligtvis, har drabbat oss. Jag kan inte nog upprepa hur viktigt det är att säkerhetstjänsten inte tillåter någon opposition i denna fråga.

Den strategiska situationen i Östersjöområdet är däremot problematisk och utgör ämnet för denna promemoria.

Den strategiska situationen i Östersjöområdet

Förlusten av vårt imperium innebar att vi förlorade vår kust vid Östersjön. Idag har vi endast förbindelse med detta hav via området kring St. Petersburg och exklaven Kaliningrad. Detta är icke acceptabelt givet den vikt våra handelsförbindelser västerut har.

De tre baltiska staterna är emellertid medlemmar av såväl NATO som EU. Framför allt Estland och Lettland utgör därmed en potentiell inkörsport för aggression från NATOs sida. Men medlemskapet gör också att en aktion mot dessa stater måste ta hänsyn till reaktionen från särskilt NATO och därigenom från USA. Vi har emellertid, som påpekats ovan, en god grund för att med propaganda splittra européerna. Dessa är dessutom militärt svaga och pacifistiskt inställda. Annorlunda är det med USA. En aktion mot en eller fler av de baltiska staterna måste ta USA med i beräkningen.

Här kommer Finland och, framför allt, Sverige in i bilden.

Sverige i den strategiska ekvationen

Den svenska politiken är svår att förstå. Den nya regeringen har infört något som kallas feministisk utrikespolitik; denna har hittills endast resulterat i ovänskap med Arabförbundets medlemmar och förlust av viktiga marknader. Men den är också en fortsättning på den russofobi, som präglade den tidigare regeringen. Den svenska politiken kan sägas vara en rak motsats till den amerikanske presidenten T. Roosevelts tes om ”speak softly but carry a big stick”. Sverige däremot ”speaks loudly but carries a very little stick.” Sveriges inställning är ett problem eftersom våra medborgare inte helt kan isoleras från den svenska propagandan.

För att en insats mot Baltikum skall lyckas utan att leda till för stora spänningar med USA måste insatsen ske överraskande så att USA kommer i efterhand. Erfarenheten visar att framför allt européerna på lite sikt kommer att acceptera status quo. För att lyckas behöver vi kunna isolera Baltikum. Detta är relativt lätt givet våra stridskrafter i Kaliningrad och att USA inte i första taget kommer att angripa ryskt territorium med ty åtföljande risk för kärnvapenkrig. Svenskt territorium erbjuder dessvärre en bekväm kringgångsväg. Detta är det andra motivet för en insats mot Sverige.

Sverige är inte medlem av NATO och kommer inte heller att bli det enligt vår bedömning. De konservativa krafterna är alltför starka. Det finns också en relativt stark rörelse, som vill minska Sveriges idag starka samarbete med NATO. Nyligen har exempelvis 31 ”kulturarbetare” protesterat mot Sveriges värdskap för en NATO-övning. Vår propaganda har här en god grund för vidare arbete.

Sverige har emellertid deklarerat något som kallas för solidaritetsparagrafen. Denna innebär i korthet att Sverige förväntar sig hjälp från NATO om det blir angripet (av oss) och att Sverige avser hjälpa andra EU-länder om de blir angripna (d.v.s. om de baltiska staterna angrips av oss). Sveriges svaga försvarsmakt, mer härom senare, gör emellertid att dess enda egentliga handlingsmöjlighet är att göra sitt territorium tillgängligt för USA. En sådan utveckling måste ligga som ett antagande från vår sida i samband med vår strategiska planering.

Våra handlingsmöjligheter

Inledningsvis kan noteras att Sveriges försvar är i dåligt skick. Trots medvetenhet härom har landets politiker i samband med den nyligen ingångna försvarsöverenskommelsen endast gjort en mycket begränsad satsning. Sveriges försvar kommer alltså även att fortsättningsvis vara mycket svagt. Denna bedömning förstärks av att försvarsmaktens personal har arbetstidsregler som om de vore civila arbetare. Detta medför låg beredskap och låg effekt i utnyttjandet.

Vår huvudsakliga planering bör utgå från att utnyttja de krafter som vill minska och helst avsluta Sveriges samarbete med NATO. Detta måste dock ske med stor försiktighet så att inte russofobin förstärks.

Vidare bör vi fortsätta att genomföra ubåtsoperationer i svenska vatten samt flygövningar nära dess territorium. Vi kan härmed effektivt visa svenskarna att de inte är herrar i sitt hus. Risken för en verklig återupprustning är liten – jämför angående försvarsöverenskommelsen ovan – och skulle i vilket fall ta mycket lång tid. När det gäller ubåtsoperationer kan vi dessutom spela på en skeptisk opinion, som redan tidigare varit oss till stor nytta.

Vid lämpligt tillfälle bör vi på diplomatisk väg förklara för Sverige att vi vill ha en återgång till en verklig neutralitetspolitik. Vi bör sedan begära garantier för denna politik; exempelvis genom att ha observatörer i hamnar och vid flygfält. Vi bör självklart också ha en närvaro på Gotland. Om läget skulle innebära risk för en snabb eskalering av USAs aggressivitet i området bör vi snabbt skapa ett status quo på Gotland – detta skulle givetvis motiveras av självförsvarsskäl; vi kan inte tillåta att USA får fotfäste på denna strategiskt viktiga men oförsvarade (!) ö.

Med dessa åtgärder har vi skapat en god grund för en överraskande hybridkrigföring om så skulle behövas.

I ett vanskligt läge har vi också möjlighet att hota med kärnvapen – ett sådant hot skulle sannolikt leda till hysteri varefter vi relativt lätt skulle kunna få ett regeringsskifte till stånd.

Sammanfattningsvis är det viktigt att vi snarast påbörjar en planering i syfte att bli av med problemet Sverige och skapa oss en verklig strategisk handlingsfrihet i Östersjöområdet.